Det är tur man kan titta på kort på barnen och känna sig lite varmare i kroppen. För just nu mår jag som em påse skit. En påse med gammal hundskit som legat instängd i en bajspåse alldeles för länge ...

Får man tycka vad man vill ? Då tänker väl dom flesta säkert " Ja, det är ett fritt land, vi får tycka vad vi vill".

 Men FÅR vi verkligen tycka. Får man tycka vad man vill, utan att folk kollar på en som att man är dum i huvudet, kommer med dumma bortförklaringar för att man inte ska tycka det man tycker, och försöker få den andra personen att ändra åsikt.

 Detta för mig är typiskt Sverige. Sen finns det såklart gränser också. Bara för ATT man tycker , betyder inte att man MÅSTE yttra sig. Utan man kan faktiskt tycka tyst också.  Detta vet jag att många kan va svårt för ibland inklusive mig själv.  Jag har aldrig riktigt tyckt saker högt. Utan jag har varit säker i mig själv och tyckt den vägen. Jag har inte alltid behövt yttra mig, om jag inte känt att det faktiskt behövdes. Jag har bara hängt med lixom.

 Visst , sen kan man ju alltid komma med olika ider mm, men det har inte alls med saken att göra faktiskt.
 

 Jag har märkt att sen jag skaffade barn, så blev mitt tycke mycket större. Jag fick ett annat behov av att fatiskt yttra mig högt. Vissa har väl inte kunnat ta in de, att jag faktiskt har en åsikt, eller att jag faktiskt kan säga vad jag tänker och tycker HÖGT..

 För vissa kan detta vara ett problem, för dom som egentligen var först med att tycka innan en annan yttra sig.

Och bokstavligt talat SUGER det!

 När en annan alltid har respekterat andras åsikter, varför är det då så svårt att acceptera mina ? Den frågan har jag ställt mig många gånger sedan jag fick barn.

Nu förstår ni säkert inte hälften av vad jag skriver om, men de behöver ni inte heller.

 Kan även påpeka att man märker rätt snabbt, vilka vänner som är riktiga vänner. Barn är en stor förändring i ens liv, vilket jag inte tror att folk förstår förrens dom är där. Allt som har med ammning att göra, att ens få igång ammningen, hela omställningen till att man har en liten bebis att ta hand om, ansvaret till att uppfostra denna individ till en fin och godhjärtad människa!  Allt detta är inte bara som att sväva omkring på rosa moln, det är något som helt enkelt inte är det hetaste samtalsämnet mamma-kompis.

 Trotsålder ska vi inte tala om, har man bara hört ordet "TROTSÅLDER" så har man ingen aning om vad det egentligen är.

Man växer ifrån varandra. Kompisarna härjar ute på krogen, medans en annan sitter hemma med familjen, kollar Tarzan och har fredagsmys. Livet är bra olika med barn och utan. Men inte mer än vad man själv gör det till.

 Många tror att när man fått barn, då kan dom personerna inte göra något längre. Vi blir helt plötsligt tråkiga för många. Så tråkiga att man inte ens blir tillfrågad på iallafall 95% av det som händer. Hur kommer detta sig ?

 Är vi så tråkiga bara för att vi har barn ?

 Nu vet jag att fler föräldrar, (iallafall unga) föräldrar antagligen kommer känna igen sig i detta. Och med all rätt.

Såhär blir det oftast för många. Men av egen erfarenhet, kan jag lova att det blir bättre. 

 Man möter nya vänner, man kanske får en ny arbetsplats efter mammaledigheten, man kanske flyttar, eller bara tar tag i sig själv och går ut på öppna förskolor. 

Det finns väldigt mycket för mammor att prata om med andra mammor, som kanske inte kompisarna förstår sig på eller vet något om.

Att ha kompisar som själva har barn , kan fanimej vara jävligt gott ibland. Då kan vi sitta med våra bullar och saft och diskutera trotsåldern som vi faktiskt vet något om!